I slutet av 90-talet förälskade jag mig i Theodor Kallifatides. Först genom några av hans romaner, sen genom några av hans föredrag. Han var så spot-on tyckte jag. Han fångade det lilla och stora i livet, i exillivet, i Sverigelivet.
Efter ungefär ett decenniums separation från Kallifatides återvände jag till honom i somras genom ”Det gångna är inte en dröm” som blev intressant mest som ett kärleksprojekt – från mig till min syster. Jag var mer upptagen av projektet och projektionen än litteraturen i sig.
För att mäta mig som 29 mot mig som 19 har jag nu läst ”Mödrar och söner”. Till en början blev jag stött, till en fortsättning lite uttråkad men till slut förtjust ändå. Stött för att jag tyckte att Kallifatides underskattar mig som läsare – och det är ungefär ljusår mellan Stridsberg som med sin drabbande genomtränglighet blivit en ny måttstock i mitt lilla literära rum. Uttråkad för att en hel del är schablonaktigt förutsägbart. Men till slut förtjust ändå för att herr Kallifatides slår an en sträng hos mig, den där om att vara exilerad och den om ”överallt i denna värld är man gäst utom hos sin mor”.
BeroBlog 