BeroBok 9: Interfems Makthandbok

Nu är den här! Andra upplagan av Interfems Makthandbok – för unga feminister som bemöter sexism och rasism i föreningslivet. Andra upplagan är utökad med fler och vassare argument, intervjuer med nya aktivister, mer fakta om ojämlikhet i Sverige och en hel del annat. Redaktionen för andra upplagan består av Sissela Nordling Blanco, Kristin Tran och så jag själv. Det var – precis som i arbetet med första upplagan – oerhört stimulerande och lärorikt att ta fram boken. Boken är skriven av och för rasifierade personer som vill ta makt i vita rum. Det är erfarenheterna av att vara rasifierad antirasistisk feminist som är utgångspunkten i vår analys och de metoder som föreslås. De maktstrukturer som vilar på rasism, sexism och andra hatideologier är stabila men absolut inte oföränderliga. De är stabila men absolut inte odynamiska. Överallt där det finns makt finns också motmakt och motstånd. Det motståndet kan vara Du, jag, alla som känner ett obehag inför det faktum att resurser, makt, möjligheter, friheter, rätt att leva och mänskliga rättigheter fördelas osakligt och orättvist till människor. 

Beställ boken på info@interfem.se (pris 150 kr + porto). Du kan också köpa boken på Interfems programpunkter under Stockholm Pride, då till reducerat pris 100 kr.

Skål!

BeroBok 8: Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe

Han är rolig Erlend Loe. Mycket rolig. Jag minns att jag skrattade ordentligt när jag läste Naiv. Super. men det var väldigt längesedan. Så nu har jag läst Stilla dagar i Mixing Part. Läs den du också. Den garanterar skratt. Och så finns där lite stirjå do kenshå (=samhällskritik för er som inte kan assyriska)

BeroBok 7: Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Ödet och berättelsen väl värd att läsa och berätta, men litterärt helt kass. Stridsberg har väl förstört mig. Jag tackar Linderborg för att ha fått läsa en stark skildring av fattigdom i Sverige, om en klass annan än medelklassen, om människors försök, uthärdande och övervinnande och inte minst om kärlek till dem vi älskar – både de vi är små inför och de vi är stora inför. Men att boken skulle vara ett mästerverk, det kan jag inte skriva under på. I ”Håll käft eller håll med – artiklar i samförståndets tid” gillar jag henne mer – än så länge i alla fall.

BeroBok 6: Islamofobi av Mattias Gardell

Islamofobins historia i Europa är lång. Den är väl förankrad och djupt rotad. Inte som en konsekvens av att det finns muslimer* i Sverige/Europa (ty den var närvarande långt före de första muslimerna var det) utan som ett medel att konstituera ”de andra” så att ”vi” ska veta vilka som ingår i ”vi-et”. Precis som antisemitism och judehat. Dessa ideologier går som två röda trådar i konstruktionen av Europa och utgör plattformen utifrån vilken den förståelse vi har av en mängd saker som är kopplade till detta tar avstamp i. Denna kontinuitet och diskursens hegemoniska ställning genom århundrade av kunskapsproduktion (av vetenskapare, journalister, filmmakare, konstnärer, vardagspratare) är oerhört viktig för att förstå relationer och fenomen som går under namnet ”mångkulturella samhället”, ”integration” och ”värdegrund”.

Religionshistoriker Mattias Gardells bok är en ordentlig (och stundom mycket underhållande) föreläsning i just detta – och jag tycker den föreläsningen ska vara obligatorisk i medborgarkurserna.

*Ja det är förstås oerhört problematiskt att säga ”muslimer” som om alla de människor som föds och emigrerar från ett land som definieras som muslimskt skulle vara muslimer i en monolitisk mening bestämd av den/de/vi som talar om ”muslimer”.

BeroBok 5: Mödrar och söner av Theodor Kallifatides

I slutet av 90-talet förälskade jag mig i Theodor Kallifatides. Först genom några av hans romaner, sen genom några av hans föredrag. Han var så spot-on tyckte jag. Han fångade det lilla och stora i livet, i exillivet, i Sverigelivet.

Efter ungefär ett decenniums separation från Kallifatides återvände jag till honom i somras genom ”Det gångna är inte en dröm” som blev intressant mest som ett kärleksprojekt – från mig till min syster. Jag var mer upptagen av projektet och projektionen än litteraturen i sig.

För att mäta mig som 29 mot mig som 19 har jag nu läst ”Mödrar och söner”. Till en början blev jag stött, till en fortsättning lite uttråkad men till slut förtjust ändå. Stött för att jag tyckte att Kallifatides underskattar mig som läsare – och det är ungefär ljusår mellan Stridsberg som med sin drabbande genomtränglighet blivit en ny måttstock i mitt lilla literära rum.  Uttråkad för att en hel del är schablonaktigt förutsägbart. Men till slut förtjust ändå för att herr Kallifatides slår an en sträng hos mig, den där om att vara exilerad och den om ”överallt i denna värld är man gäst utom hos sin mor”.

BeroBok 4: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin

Pontus Herins bok uttrycker inte någonting om Tensta, inte heller om Djursholm. Den uttrycker rasism. Då kan man ju fråga sig varför jag, som blir så provocerad av vit medelklassrasim och förnekande av rasism, ändå har läst boken. När den kom ut tänkte jag ”Näää det där är säkert bara dynga” och lät den passera obemärkt. Men för några veckor sedan när jag började tågpendla gick jag förbi den i pockethandeln och blev lite nyfiken eftersom våra största dagstidningar lovordade den. På omslaget står:

”Som personlig betraktelse är I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra otroligt skarp.” Dagens Nyheter.

”En utomordentlig ärlig, hederligt prövande och intressant skildring.” Lena Andersson, Svenska Dagbladet.

”…ett bokprojekt som konkret och uppfordrande ställer de viktigaste frågorna om klass och etnicitet på sin spets.” Åsa Linderborg, Aftonbladet.

Så jag köpte boken och tänkte att den kanske trots allt är ett vettigt och läsvärt inlägg. Jag hade gruvligt fel. Boken var som jag först hade trott bara dynga och inte oskyldig dynga utan totalrasistisk dynga. De första sidorna är jag totalchockad och undrar hur korren kunde missa alla citattecken som saknas. Till min fasa upptäcker jag längs läsningen att Herin på fullaste allvar inte ämnar förhålla sig till diskursen om ”förorten” och då börjar jag – med smärta i min kropp – tänka på hur mycket mänskligt lidande i form av diskriminering rörande arbetschanser, bostadsrättigheter och samhällsdeltagande som människor måste betala med sin hälsa på grund av skit som en rik affärsreporter sprider.

Läsningen var inte angenäm på något sätt. Att den är uselt skriven rent stilistiskt är inte det stora problemet (om än ett visst problem). Det stora problemet är att Pontus Herin inte förmår problematisera det han begett sig till Tensta för att problematisera, jani.

Boken innehåller noll analys av varför Herin (och många med honom) insisterar på att sätta  ”svensk” mot ”invandrare” som om svenskar inte vore invandrare eller invandrare inte svenskar. Därtill gör han något så fult som att beröva mig och hundratusentals människor i Sverige vår rättmätiga position (eller identitet om man så vill) som svenskar. På vilket sätt är jag inte svensk? Jag har levt 29 år i Sverige och aldrig någon annanstans. Jag skriver den här bloggen på svenska. Jag läser det Herin och andra skriver på svenska. Jag lyssnar på vad folk säger om Sverige och miljontals andra saker på TV, radio och i konversationer på svenska. Jag andas svensk luft, färdas på svenska vägar och lever i alla tänkbara dimensioner i Sverige (geografiskt, kulturellt, politiskt osv). Vad är det i mitt liv som gör att jag inte är svensk? Det finns inga andra förklaringar än den att jag inte är vit och många gånger inte kan (men ibland kan) passera som vit. Med vit avses positionen vit för den som tror något annat. Herin låter oss gång på gång förstå att om man inte är vit kan man inte vara svensk. Det är ohyggligt vidrigt och 30-tals-revival.

Problem 1) På sid 22 skriver han ”Det enda jag vet om livet i en segregerad förort har jag fått från TV-program och tidningsartiklar. Men jag har fortfarande aldrig satt min fot där.” Men i nästa andetag berättar han att han är uppvuxen (och väldigt präglad) av Djursholm där det inte finns några invandrare förutom enstaka diplomater och rika företagsledare. Läxa nummer ett till Pontus; Ta reda på hur segregerat Djursholm är och varför resursstarka, vita förorter inte benämns som segregerade.

Problem 2) Vem har rätt att prata om vem? Herin har makten att flytta till (och från) Tensta när han vill för att studera Tenstabor ur positionen vit, rik, journalist. Läxa nummer två till Pontus; Starta fundraising och få in 7 mille så att en person från Tensta kan köpa sig en villa i (eller pååå) Djursholm och studera Djursholmsborna, rasismens mekanismer och dess reproduktion.

Problem 3) Att svenskar reser utomlands (exploaterar miljö, människor och sexslavar) men inte vill befatta sig med icke-vita människor i Sverige går i Herins bok under ”svenskar är träiga” (sid 190). Läxa nummer tre till Pontus; Ta reda på hur vithet, resurser och makt hänger ihop i Sverige och globalt och klargör varför du använder ordet ”träiga” istället för ”rasism”.

Jag kan rada upp många fler exempel på. Det finns knappt en sida i boken som har kommit undan mina understrykningar, utropstecken, frågetecken och kommentarer.

Någonstans ungefär efter hälften av läsningen slutar jag bli provocerad av Herins totala historielöshet och rasistiska okunskap och blir mer provocerad, arg och ledsen över att människor/aktörer med mycket makt och tolkningsföreträde lovordat boken. Vad innebär det att DN, SvD m fl håller med Herin och tycker boken är skarp och bla bla bla? Jo, att den hegemoniska (=typ rådande och ”starkaste”) diskursen (=typ diskussionen och överenskomna uppfattningen) i Sverige delar Herins (brist på) analys.

Suck. Suck! SUCK!

Tips till Pontus; skriv aldrig något som går utanför ditt fält som ekonomireporter. Försök inte leka Tenstas räddare och framförallt omm du gör det konsultera först antirasistiska akademin. Det finns riktiga människor av kött och blod som betalar konsekvenserna av rasism. Du kapitaliserar på rasism. Direkt och indirekt. Vissa drabbas av rasism, du gynnas av rasism. Vet det!

Läs gärna Lena Anderssons recension för jämförelse. http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/tensta-som-hembygd-ovning-i-utanforskap_1093765.svd

BeroBok 3: Darling River av Sara Stridsberg

Lo, Dolores Haze, mamman, aphonan, Sara. Ni har (för)stört mig.  Jag ville inte veta av er mer. Men jag tror jag måste återkomma till er.

BeroBok 2: Flickan som kom till Auschwitz av Sören Sommelius

Flickan som kom till Auschwitz av Sören Sommelius

Det var Förintelsens minnesdag i torsdags och jag mindes detta styggeliga brott och folkmord genom Katjas ohyggliga berättelse om sin tid i nazisternas fångläger. Jag vill inte säga så mycket om den eftersom alla ord är för små. Katja låter Sören Sommelius teckna hennes historia, enkelt, rakt, fåordigt. Mer behövs inte. Vi ska läsa och lägga det i våra kroppar och veta vad avhumanisering och rasism leder till  – oavsett om den är rasbiologiskt grundad eller ”kulturellt”).

BeroBok 1: När du gör som jag vill av Henrik Fexeus

När du gör som jag vill av Henrik Fexeus

Årets första bok var hemsk i sin layout och färgsättning (ja det är en issue eftersom jag går formgivningskurs och man med den här boken försökt vara rolig med den speciella bindningen och papperskvaliteten) men desto bättre till innehållet. ”Du tror säkert att du styr dina tankar och val – som till exempel att läsa den här baksidetexten. Det är ett vanligt misstag.” Därefter rullar det på med allehanda bevis, teorier och knep för hur kriget om hjärnan vinns. En hel del; gammal skåpmat. En hel del; wawawiwa vad skrämmande att det går att manipulera så lätt. Intressant läsning också för den som vill testa om man är mest fotbollshuligan eller professor 🙂