Idag har jag läst, och berörts av, Göran Rosenbergs invigningstal till utställningen ”Sverige och Förintelsen”, vid Forum för levande historia den 9 november 2005.
Invigningstal: Den osynliga gränsen
När vi i efterhand försöker förstå hur Förintelsen var möjlig, hur ”vanliga människor” kunde förmås att göra vad de gjorde, söker vi ibland efter ett slags gränspassage mellan det mänskliga och det omänskliga. En punkt i händelseförloppet där vi med någorlunda säkerhet kan säga: här skedde det. Här sprängdes stoppbommen. Här tändes varningsljusen. Här lossades spärren.
Det är ett fruktlöst sökande har det så småningom visat sig, sökandet efter den där gränsen. Fruktlöst men förklarligt.
Vi skulle ju gärna för alltid vilja veta, och helst vilja bli varnade och kanske rentav vilja bli stoppade, om och när vi var på väg att passera från människa till monster.
Men det finns ingen sådan gräns, visar det sig.
För det första hittar vi inga monster. Också monstret visar sig vara ”en vanlig människa”. Också den mest monstruösa ondska visar sig vila på de mest banala, och därmed i grunden mänskliga, drivkrafter och förklaringar.
För det andra visar sig det stora gränsöverskridandet vid närmare betraktelse vara resultatet av en rad små gränsöverskridanden – och vägen till helvetet inte ett brant stup utan en svagt lutande nedförsbacke.
BeroBlog 