På Europahuset, Regeringsgatan 65 i Stockholm, kan man se ”das tangolarainnen Vivianne Deniz” i en utställning över Europas minoriteter. Utöver meine liebe schwester Vivianne kan man se bilder på assyrier och ytterligare fyra minoriteter i Europa. Utställningen är öppen för allmänheten vardagar 8:30-18:00 tom 18 september.

Kurt Kaindls fotografier har rört och berört och jag blir så grymt imponerad av hans utställning – OCH INSTÄLLNING. Mer om denna och detta snart! Tills dess, ett par bilder:

Det är idag Abe, din födelsedag. Dagen du föddes. För 42 år sen.Var är du, Abe? Var?

Igår natt drömde jag om bror. Jag drömde att han fortfarande lever, att han inte är död, att han aldrig blivit mördad och att vi nu ska träffas varje dag. Jag drog en lättnads suck. Sen vaknade jag.

Jag har varit där, jag vet vad där finns.

Jag har varit där, jag vet där var brors blod.

Jag har varit där, jag har legat på dödsplatsen.

Vittnena var där, de hörde det var tyst.

Vittnena var där, de vet någon höggs ner.

Vittnena var där, de vet Fuat led.

Ambulansen kom också dit, de gjorde som de ska.

Ambulansen kom också dit, de hittade trots mörker.

Ambulansen kom i tid, men det fanns ingen tid kvar.

Polisen kom också dit, undrade vad som hade hänt.

Polisen kom också dit, tog reda på vad som hänt.

Polisen kom också dit, fick snart klarhet i hur det hade hänt.

Vi vet nu exakt, minut för minut.

Vi vet nu exakt, allt som där hänt.

Vi vet nu exakt, men ändå förstår vi ingenting, och vet aldrig hur vi ska leva mer.

Vår Son och Vårt Hjärta

Vår Abe och Ledstjärna

Vår Morbror och Lekkamrat

Vår Svåger och Vän

Fuat Deniz

* 15 augusti 1967

† 12 december 2007

Ett år av bottenlös sorg och oändlig saknad.

Mor och Far

Etina, Andreas, Vivianne och Berolin

Maddoc och Audrey

Mark, Kristina och Ninos

——

”Om du känner och tycker att jag har hjälpt er,

stöttat er, blir jag väldigt glad.

Men jag har inte försakat mig själv.

Om jag inte älskat er så mycket

eller om ni inte älskat mig

hade jag antagligen inte brytt mig om er.

Ur kärleken mellan oss kommer all energi

och den kommer tack vare er.

Tack vare er kärlek har jag också kunnat hjälpa och

stöttat er på det sätt jag kunnat.

Och jag vet hur mycket ni alla tycker om mig.

Jag ser det, jag känner det.”

När beskedet kom låg jag i soffan. Jag sov en stund eftersom jag behövde lite vila. Telefonen ringde och i ett slag förändrades allt. Allting i livet och världen förändrades och ingenting kan någonsin bli sig likt igen.

Jag fick en uppgift som var mig övermäktig. Att ringa runt, att samla ihop, att föra fram. Mellan Örebro, Södertälje, Norrköping, Östersund och Australien gick telefonerna med det ofattbara beskedet, med chockens ord, med sorgens förtvivlan. På text-tv kunde man läsa. Ändå var allting ovisst i nattens mörker.

Jag visste att min bror var död när jag ringde min far från baksätet i min svärfars bil, till Örebro, till sjukhus, till död. Min far sa att jag skulle ta det lugnt, jag visste då att det var illa, jag känner ju min far. Det räckte inte att svärmor bad, det var död som väntade oss.

Min brors hjärta var starkt, min brors längtan att leva var stor. Han levde längre än doktorn förutsåg. Min brors hjärta slog, hans kropp kämpade. Men döden hade redan trätt in. Det gick inte överleva knivhugget. Det var avgjort redan från början.

Andra gången jag fick veta att min bror dör är när doktorn lyfter på ögonlocken för att se om pupillerna vidgar sig och reagerar på ljus. De gjorde inte det. Jag och min mor satt där, vi såg själva. Doktorn behövde inte förklara.

Men doktorn förklarade, de närmast anhöriga fick samlas i ett rum. Det var som film, men det var naken, bister verklighet. Det finns ingen chans, det fanns inget hopp. Trots mycket goda insatser och min brors starka livsvilja var hugget dödande. Det kunde ingen läkarkonst i världen ändra på.

Tal från ettårs-minnesstunden.

Det var inte helt lätt att växa upp som så kallad andra generationens invandrare i Sverige, att växa upp som svensk-assyrier med allt vad det innebar. Ni som är här idag vet vad jag pratar om. Abe, du gjorde det lite lättare för mig, Vivianne, Andreas och Etina och många många fler assyriska ungdomar som lever sina liv mellan två världar. Det är svårt och tungt på många sätt men också en enorm tillgång. Jag är speciellt förtjust i när du säger:

”Flera av de största personligheter som civilisationen frambringat har antingen levt i exil, mellan två kulturer eller varit outsider i minoritet. Marx, Freud, Camus, Einstein, Kafka bara för att nämna några. Det är påfrestning och en tillgång. Glöm det aldrig. Glöm aldrig att ni alltid kan se på saker och ting från två perspektiv, att ni alltid kan jämföra och relatera. Detta ger er frihet och förmåga att tänka fritt och kritiskt. Ni är inte fast i ett tankesätt, en världsbild. Ni kan röra er i två vitt skilda kulturer med olika sanningar, värderingar. Vi kan och har förmågan att både bygga broar mellan de två kulturer vi lever i och förbättra och utveckla de svaga sidorna i den assyriska kulturen.

Jag hoppas att alla ungdomar får chans att utbilda sig. På så sätt öppnas fler dörrar och det kan aldrig vara fel att ha så många dörrar som möjligt öppna. På den punkten är jag verkligen stolt och tacksam för att vi barn alltid uppmuntrats att studera. Inte minst av pappa. Han har alltid stöttat och hjälpt till därför att han tänker långsiktigt och klokt. Kom också ihåg det han brukar säga: när man hjälper varandra och är solidarisk med varandra kommer man långt”

Abe, när jag föddes var du 14,5 år gammal och du lär ha sagt till mamma när talade om för dig att det skulle bli tillökning i familjen ”Åh nej, inte en till”. Du var då redan storebror åt Etina, Andreas och Vivianne. Du hade i hela ditt liv jobbat både i och utanför hemmet som barn måste göra i den delen av världen som vi kommer ifrån. Men inte en enda gång under hela mitt liv har jag känt att du har tyckt ”nej, inte en till”.

Tvärtom! Trots ditt eget tonårsliv, dina egna studier, dina jobb och så småningom hustru, barn och hus och mera jobb gav du alltid tid och kärlek till mig och oss alla i familjen. Osjälviskt fanns du alltid till hands för oss.

Jag minns från min barndom hur du läste för mig i timtal. Det var när vi bodde i Varberga i Örebro och det fanns en sovalkov i ditt och Andreas rum – kusinerna som är här idag vet vad jag pratar om. Du låg raklång på din säng och jag vilade mot din arm och du läste med hög stämma ur alla de sagoböcker som radades upp hemma eftersom du till varje jul och födelsedag gav oss fler. Mest av allt var det bröderna Grimms sagor du läste. De var ju mina favoriter.

En särskild favorit är den berättelse som heter ”De bägge bröderna”. Det var den längsta sagan i sagosamlingen. Jag minns att jag av omtanke för dig sällan bad om att få höra just den eftersom den var så lång. Och jag minns också att varje gång jag bad om den läste du den.

Inte så sällan smög sig Vivianne och Andreas in till sagostunden också. Jag tyckte de var för stora för sånt. Men nu när jag blickar tillbaka vet jag ju att människor oavsett ålder vill vara med dig Abe. Ingen är för stor eller för liten, för fattig eller rik, för bildad eller obildad för att vara med dig. Du gör plats för alla. Så var det då och så har det alltid varit.

Ingenting i mitt liv hade sett ut som det gör om det inte vore för dig Abe. Jag är den jag är tack vare din kärlek, uppmuntran och ditt stöd i alla lägen. Ingenting vår familj skulle se ut som det gör om det inte vore för dig. Du har varit storebror, mentor och förälder åt oss syskon och i viss mån åt våra föräldrar. Du visste och kunde så mycket om vår familjs historia och det liv som mor och far och generationer assyrier har levt i Kfarboran och Assyrien. Du var doktorn, lektorn, den som alla vände sig till, men samtidigt också jämlik och jämbördig alla du möter. Aldrig tyckte du att du hade anledning att se dig förmer eller förminska någon annan.

Att tänka att jag aldrig mer ska träffa dig, aldrig mer prata med dig, aldrig mer lyssna på dig gör att det öppnas ett stort svart hål i mitt inre. Det blir till en djup mörk avgrund som jag tror är oändlig. Det har gjort mig till en människa jag inte är, till en människa jag inte vill vara. Och världen omkring mig har gått från att vara verklig till surrealistisk.

Abe, du har funnits i hela mitt liv och jag vet inte hur ett liv utan dig fungerar. Jag känner mig stympad, som att en väsentlig del av min kropp har slitits av. Du är som ryggraden i familjen. Alltid har vi bollat idéer och vägval i livet med dig. Alltid har du på ett uppmuntrande och icke-förmanande sätt väglett oss in på bra vägar i livet. När vi träffar dina nära vänner berättar de med tårar i ögonen hur otroligt mån du alltid var om vårt bästa. Din omtanke om andra är enorm. På morgonen den dag du blev berövad livet skickade du ett mail till oss med dina idéer om hur vi skulle fira mor och far som snart skulle fylla 60 år.

Vi är många som saknar dig och skulle göra allt för att få dig tillbaka. Vi är många som navigerar med dig som ledstjärna. Men det spelar ingen roll om vi är många eller få. Du är min bästaste, sötaste, älskade storebror.

Jag får panik och blir alldeles skräckslagen ibland när jag tänker att jag kanske inte var tydlig med det medan du levde. Men sedan när jag samlar mig, vet jag att du visste det. Jag återvänder ofta till ett par rader som du skrev i ett brev till Etina en gång:

”Om du känner och tycker att jag har hjälpt er, stöttat er, blir jag väldigt glad. Men jag har inte försakat mig själv. Om jag inte älskat er så mycket eller om ni inte älskat mig hade jag antagligen inte brytt mig om er. Men ur kärleken mellan oss kommer all energi och den kommer tack vare er. Tack vare er kärlek har jag också kunnat hjälpa och stötta er på det sätt jag kunnat. Och jag vet hur mycket ni alla tycker om mig. Jag känner, jag ser det.

Min önskan är att ni alla får ett lyckligt och meningsfullt liv. Om jag på något sätt kan bidra till att ert liv blir lättare och mer utvecklande och roligare då ska jag också göra det. Och detta har varit samma tanke och känsla tills nu. Jag kan hela vår historia, jag vet vilka motgångar, slit och umbäranden vårt folk och vår familj gått igenom. Jag vet om de tidigare obefintliga möjligheterna för mamma och pappa att utbilda, utveckla sina talanger och begåvningar, att skapa sig själva och styra sina liv.

Därför har jag varit så mån om att försöka hjälpa er, kompensera för vad mamma och pappa saknat. Eller snarare kompletterat dem, komplettera deras visdom, kunskaper, uppfostran och kärlek. Eftersom jag är så pass många år äldre än er har jag hunnit få lite erfarenheter och kunskaper som jag kunnat dela med er. Jag vet att så hade du, Andreas, Vivianne och Berolin också gjort om ni vore i min situation. Jag saknar er och ni finns hos mig. Jag är glad att tillhöra familjen Deniz och jag är stolt över er alla. Hälsa släkten!”

Ibland när jag varit ledsen i livet har du Abe sagt att jag ska vara glad att jag inte är ensam, att det finns så mycket ensamma människor och att familj som jag tar för givet är få förunnat. Du poängterade ofta när jag satt i min lilla studentlya i råa Stockholm att jag har en stor kärleksfull familj och att detta är den största av rikedomar. Du skriver i ett brev när du befinner dig på andra sidan Atlanten:

”Himmel och dunder vilken gåva, vilken rikedom, vilken oersättlig källa är inte denna gemenskap, den familj och närhet, detta liv tillsammans. ’Den som äter ensam dör också ensam’ lyder ett afrikanskt ordspråk. Som assyrier behöver jag vare sig äta ensam eller dö ensam. Jag hoppas, jag vet, jag känner kärleken i vår familj, i vår stora familj är så stark och djup och genuin att en måltid aldrig behöver intas ensam. Vi har verkligen anledning att fundera över vad den västerländska kulturen presterat och uppnått och hur mycket den österländska kulturen uppnått och jämföra dessa två livsformer och se vilka drag som är bra respektive dåliga.”

Abe, du dör inte ensam, men det är ensamt utan dig. Älskade Fuat, du har gett mig, familjen och det assyriska kollektivet mer än vad en enskild person ska behöva ge. Jag begär inte mer. Om du kom tillbaka till oss skulle jag säga ”sitt ner, vila, lyft inte ett finger, gör inte mer, snälla, bara lev”.

Melinda, jag är så ledsen att du inte är kvar hos oss. Du finns i mig som den otroligt skarpa och kämpande Melinda. Du gjorde starkt intryck på mig. Jag tror du var flickan från väster…

Vila i frid.

Det är exakt ett år sedan sista gången jag träffade dig i livet Abe. Då visste jag givetvis inte att det var sista gången vi skulle ses. Det var fars dag-helgen och familjen var samlad i Norrköping. I snöbacken utanför huset pulkade vi barnen. ”Mera pappa” sa din tös oupphörligen. Vi pratade om crazy-dance, den kommande doktorandtjänstintervjuen och allehanda ting. Om någon skulle säga till mig då vad som skulle hända 11 december kl 15:40 på Örebro universitet och allt som hänt därefter skulle jag avfärda det som surrealism. Istället är det nu min realitet.

Jag saknar dig så innerligt Abe. Jag vet inte hur jag ska få dig tillbaka. Jag vet bara att jag aldrig kan få dig tillbaka. I förrgår var jag hos dig vid graven. November är kall. Jag vill bara att du inte ska frysa.

Att min bror är död gör att mitt inre är som en enda djup avgrund, en avgrund så djup att det inte går att urskilja botten, inte ens ana en botten. Kanske om jag kastar mig ner i avgrunden kommer jag få veta var botten finns.