Idag är en gudomlig dag. Magic, vi ses nästa vecka. Då ska vi äta gklasss och dricka choklaaaad som du lovat. PÖSS!

Jag vet inte vem som är mest godis, den lilla godisen framför kameran eller den bakom kameran. Goooooodis!

Det finns en pojke i mitt liv.  En pojke som gör att jag ens orkar ha ett liv. Hans ”Binnin, kom flinga” och ”Binnin sitta den sofan” och ”Odri Taya Eniz” gör att jag ska orka 2009 också. Det är mitt nyårslöfte till mig, till honom och till Fuat.

En del bokstäver och stavelser är lite svåra för min Magic. Barbapappa blir Lalapappa och stänga dörren blir jenga döjen. En del ansikten verkar också vara svåra ty Binnin (Berolin) blir Bivan (Vivianne) ganska ofta. Men jäddrar vilket bollsinne och hästminne grabben har. O hans humor och självdistans överträffar de flesta vuxnas.

veckans måste är att klicka på ”magic” och kolla på videosnutten.

famfamfam!

det är något väldigt vackert med en far som säger ”saker och ting”, och en systerson som säger ”no nemo binnin, ockiockio” (=nej jag ska inte titta på Nemo Berolin, jag ska titta på Pinocchio”.

Min Magic var hos mig en kort stund idag. Min systerson alltså. Han värmer mig mer än den 30-gradiga julisolen. Ett leende från honom, ett skratt, ett ”kom Binnin” är som en oas i min sorgs öken. Hans nya trick är att sjunga ”Lille katt”. Grabben är inte ens 2,5 år så han får inte till det riktigt men det spelar förstås mindre roll. Han är ett mirakel som kan sjunga ”Lille katt” oavsett hur han gör det.

Ett år har gått sedan den där dagen D då jag med ett hejdundrande kalas, 500 gäster och fem-meters-slöja ingick det förbund som kallas äktenskap. Min bror pratade vackert om kärlek, pärldykare och feminism på mitt bröllop men skall aldrig prata mer. Min kärlek till min man är stor, större idag än för ett år sedan. Men saknaden efter min bror gör ont. Fysiskt ont.