#prataomrasism (publicerad i Mana 1 2011)

#prataomrasism (Mana 1 2011)

Det går en #prataomdet-våg genom Sverige. Det hela började när författaren och journalisten Johanna Koljonen i samband med rättegången mot Wikileaks grundare Julian Assange twittrade om sina erfarenheter av sexuella gråzoner, gränsdragningar och övertramp.

Med anledning av detta – mycket viktiga – offentliga samtal bjöd en väletablerad feministisk organisation in till ett panelsamtal i Stockholm med syfte att just prata om det. När inbjudan damp ner i min inbox identifierade jag samtliga talare och moderatorn som vita. Med ett höjt ögonbryn konstaterade jag att super-jämställda-jämlika-Sverige-här-finns-inte-rasism-här-finns-bara-fördomar-och-numera-i-och-med-SD-lite-främlingsfientlighet konsekvent väljer att reproducera vithet inom kulturdebatt och offentliga samtal.

”Så det är den vita erfarenheten av att prata om det som ska diskuteras?” mejlfrågade jag arrangörerna. Till svar fick jag ”Vi hoppas på ett samtal där allas erfarenheter får utrymme. En av de frågor vi har tänkt ta upp är just vem som är inkluderad i samtalet #prataomdet. Hoppas att alla som vill och har möjlighet kan komma på onsdag så att vi kan fortsätta diskussionen!”

Jaha, icke-vita kvinnor är välkomna att tillföra några perspektiv från sidan. Bokstavligt och bildligt. Tolkningsföreträde och legitimitet i frågan ges ju talarna på scenen. Inte någonstans i programmet framgick det att ett av de viktiga teman för kvällen är just vilka som får prata om det. Allra minst framgick det att man ämnade problematisera den vita positionen utifrån vilken personerna ska tala. Sexuella förbindelser och sexualiserat våld – må vara i gråzon eller de facto rättsliga övertramp – är inte fria från rasifiering. Tvärtom, det finns åtskilliga erfarenheter och berättelser som vittnar om hur sexism och rasism går hand i hand – ofta också i samspel med andra maktstrukturer, i konstruktioner av kvinnor inte minst i sexuella praktiker.

Det är tröttsamt och ganska frustrerande att bli utsatt för dubbel bestraffning av vita feminister. Ena dagen anklagas vi för att inte vara med i svensk kvinnorörelse andra dagen får vi höra att våra kunskaper, analyser och erfarenheter inte förtjänar plats på scen. Det är med stor kluvenhet som många rasifierade feminister förhåller sig till vita feministers välvillighet. Någonstans mellan totalt osynliggörande ”Varför vill inga invandrare vara med i vår organisation?” och ihjälkramandet ”Vi för ju samma kamp” får jag god lust att be dem hålla sig långt borta från mig och stoppa sin välvillighet i en påse med alla andra privilegier. Att (felaktigt) beskylla vissa kvinnor för att de inte är med i feministisk rörelse i Sverige är att osynliggöra att dessa kvinnor de facto är det och att skuldbelägga dem för de diskriminerande strukturer som hindrar. Ihjälkramandet och betoning av den gemensamma sk kampen blir exploatering om maktrelationer mellan kvinnor inte erkänns och får en rättmatig plats i analys och krav.

Det kryllar av vita personer som vill arbeta intersektionellt, tänka intersektionellt, ja vara intersektionaliteten personifierade. Det är inne och säljbart. På genusföretagarkurser föreläser personer med vita namn, vita utseenden och vita hemsidor – som inte under någon flik tar upp könskonstruktionernas rasifierade dimensioner eller rasism – om hur man kan göra intersektionalitet i praktiken.

Vita feminister kapitaliserar på kunskap producerad av rasifierade kvinnor, kunskap som ofta är tillskansad genom mycket smärta och uppoffringar. Det vill jag prata om, och varför dessa röster bara får prata från sidan medan andra får scen, mikrofon, debattsidor och megafon. Jag vill prata om rasism i svensk kvinnorörelse. Låt oss #prataomrasism.

Berolin Deniz, Ordförande Interfem, www.interfem.se