Någonting har gått ——————————- sönder permanent. ——————————- Mitt hjärta fungerar ——————————- inte längre. En öken av ——————————- ingenting härinne
Jag såg Medealand igår. Äntligen. Jag såg den eller kanske rättare sagt sagt ; jag färdades i Medealand, jag kanske rentav var Medea… Medeas krav är mina krav, våra ord är samma.
~ Jag kräver att lagarna ändras.
~ Jag vill ha mitt liv tillbaka, och om jag inte kan få det vill jag ha hans liv.
~Jag kräver att domstolarna bryter mot lagarna för min skull.
~Jag kände inte till kärlekens kronologi. Början. Mitten. Slutet.
~Jag vill vara falken och pilbågen. Elastisk. Osårbar. En som sårar själv och viner genom luften.
De 80 minutrarna är något jobbiga, men pjäsen är helt klart tipptopp… (säger en ganska kräsen Berolin).
Så här har några andra tyckt:
”Det är lysande gjort, som text, som regi, som skådespelarkonst”
Sv
”Stort skådespeleri i Medealand på Dramaten”
Dn
”Noomi Rapace är enastående”
Svd
”Enastående Medea i vår tid”
Svd
”Medealand är en imponerande föreställning, utan svagheter”
TeaterStockholm.se
”Medea in på bara benen”
Dn
”En Medea för 2000-talet”
TeaterStockholm.se
”Tragedin slår emot oss med full kraft”
Dn
”Inför Sara Stridsbergs text och Noomi Rapace gestaltning, står jag stum av hänförelse”
TeaterStockholm.se
