Jag åkte till ett land där människor pratar. Hela tiden, överallt, högljutt. Jag gillade det. Jag gillar när människor bromsar in och vevar ner bilrutan för att prata med den bekant som de stöter på. Jag gillar det mer än när människor vänder bort blicken när de spotat någon de känner igen eller stirrar ut genom bussfönstret så man kan tro att det spricker snart bara för att slippa få ögonkontakt med de påstigande.
Italien. Florens. Firenze.
Italien är landet där människor pratar. Och landet där jag dricker kaffe. Kaffe efter kaffe efter kaffe. Florens är staden där jag charmas av varje gathörn, tappar andan inför katedraler och står liten inför giganter som Dante, Galilei och Machiavelli.
Florens är ett prov på hur mycket människan kan åstadkomma där kunskap och konst tillsammans skapat en stad full av magnifikans. Florens visar också hur fåfäng människan är och hennes behov att visa sin storhet; makthavare inför folket, fiorentiner inför de-andra, vetenskaparna och konstnärerna inför århundradens hänförda beundrare.
